Denn die Sieben ist meine Zahl
Monday, January 21, 2008, 11:22
Posted by Vanja

Blogge har utmanat vad jag antar är gräddan av den svenska bloggosfären, jag antar då det och uttrycker därmed lite självgodhet över att bli nämnd, på att rannsaka och skriva ner sju sanningar om sig själv.

1. Nummer ett verkar vara något som går runt bland bloggarna, nämligen folkilskan. Jag avskyr folk och har inga svårigheter att förstå varför det då och då inträffar ännu en dödsskjutning på en skola eller ett shoppingcentra. Faktum är att jag inte förstår varför det inte händer oftare. Jag avskyr att röra mig bland människor, att shoppa är min värsta mardröm då jag måste vistas ute bland massa människor som endast är ivägen. Jag avskyr även barn och speciellt andras barn och de föräldrar som var dumma nog att skita ut dem, varje gång jag blir tvingad att lyssna på ännu en skrikande unge på tåget/bussen/flyget så vill jag bara gå fram och slå föräldern på käften, därmed inte sagt att jag aldrig själv vill ha barn men..."mina barn och andras ungjävlar". Men på samma sätt som en eremit inte är en eremit om han inte har en social kontext runt omkring sig så kan inte heller jag fungera i ett socialt vakuum. Jag måste däremot möta folk på mina termer och jag avskyr tvingad socialisering, som exempel på detta kan tas från häromåret då jag bodde i studentkorridor. Jag avskydde att laga mat ute i det allmänna köket då det allt som oftast var någon annan därute som man tvingades att socialisera med om man skulle laga mat, det fick så långt så att jag under en månad åt "nudelkoppar" som jag tillredde med en vattenkokare inne på mitt eget rum, bara för att slippa tvingas till att samtala med människor.

Alla människor är idioter till dess att motsatsen bevisats.

2. Nummer två är som jag ser det mest mänskliga av dem alla...nämligen latheten. Som jag ser det så är latheten alla uppfinningars moder. Jag undviker nästan jämt att göra mer än absolut nödvändigt om jag tror att jag kan komma undan med det. "Är någonting värt att göras så är det värt att göras halvdant" skulle kunna ses som något slags motto här. Är jag ledig så förvandlas minsta lilla grej till ett dagsprojekt, det kan vara allt ifrån att gå och handla mat till att borsta tänderna.

3. Jag har en enligt mig underbar humor. Ett bra skämt enligt mig ska fungera på två sätt, det första är att det måste göra någon illa, någon måste känna sig kränk av det då denna människan allt som oftast är skämtet i dessa fall. Det andra är att ett bra skämt ska ha tre stadier folk går igenom; Det första är att de instinktivt skrattar, det andra stadiet är när de börjat tänka efter och inser att det där var ju förskräckligt och att de inte alls kunde skratta åt det och det tredje är att de blir äcklade över sin egen reaktion. Jag älskar att slänga ur mig saker bara för att se folks reaktioner, det är här inte skämtet i sig som är det väsentliga utan vad dennes reaktion säger om personen ifråga. Socialt felaktiga skämt är de bästa, enligt den gängse politiska korrektheten måste ett vanligt skämt för gemene man alltid slå uppåt, man får aldrig slå neråt. Därför är det ok att skämta om rika men inte om fattiga, det är ok att skämta om storleken på mäns kukar, men inte om storleken på kvinnors fittor. Ett bra skämt ska således enligt mig helst även slå åt fel håll.

Lägg sen till att jag vet inte när jag ska sluta. Jag vet helt enkelt inte när jag ska sluta skämta och bara hålla käften. Jag tar alltid saker ett steg för långt. Något som så sent som igår höll på att få mig utsparkad ur mitt WoW-gille. Vi har en polack i gillet och av någon anledning kom vi in i en diskussion om honom och detta faktum i "gilleschatten", jag slängde då givetvis ur mig något i stil med "jaha, polack, då kan du ju komma hit och leka rörmokare som alla andra från polen", jättekul tyckte jag...något senare så sade han något om WW2 och om att nästa gång är det någon annat lands tur att bli invaderat först och givetvis var jag tvungen att öppna käften och säga något i stil med "men det är ju bara tyskar som är dumma nog att invadera Polen" även detta jättekul...enligt mig och sådär två till som faktiskt har någon slags humor i gillet, men inte av majoriteten av de humorlösa mongon jag uppenbarligen delar gille med. Det blev ett jävla liv och det tog ett penisskämt för att rädda min plats i gillet, så det är nog tid att ligga lågt framöver...

4. Jag gillar inte alls såna här listor, de är att jämföra med de drivor av kedjebrev som skickades runt när man var yngre (av någon anledning allt som oftast av tjejer..dra vilka slutsatser ni vill kring detta faktum). Jag vägrade alltid att skicka dem vidare och satt och hoppades på att alla de olyckor som skulle drabba mig eller de andra som inte skickade dem vidare skulle inträffa eller att det positiva som skulle hända någon om alla skickade dem vidare inte hände, det gav mig alltid en mysig känsla av tillfredställelse.

5. Upplevelsefobi. Fobi är här kanske fel ord, men det är någonting åt det hållet. Jag förstår inte folk som prompt alltid måste "göra saker". I min erfarenhetsvärld är det sällan värt ansträngningen att göra saker alls, detta gäller här allt ifrån att åka på en resa till att försöka ragga till sig sex. Resultaten är ändå alltid någon slags medioker besvikelse över att resan till målet på något sätt inte var mödan värd. Därför har jag aldrig förväntningar på någonting (eller någon för den delen) då de med största sannolikhet inte kommer uppfyllas.

6. Jag är en "negativ romantiker". Jag vill gärna tro på kärlek, jag vill så gärna tro på att det någonstans därute finns just den där flickan som är till för bara dig, att alla dina misslyckanden med det andra könet beror på att ni faktiskt inte var menade för varandra. Men en titt på de förhållanden som varit och en titt på de förhållanden jag ser runt omkring mig gör det inte direkt enklare att tro på det hela. Jag vill som sagt gärna tro, men jag kan bara inte.

7. Envisheten. Jag är oerhört envis, jag är så envis så det ibland bara blir löjligt. Jag må ha svårt att bestämma mig och velar oftast omkring mellan två eller flera beslut, men när jag väl bestämmer mig så håller jag benhårt på det...så benhårt att jag vägrar ändra mig även om det skulle visa sig vara ett dåligt beslut, en kvalité som är allt annat än positiv. Jag avskyr även tjat så om någon tjatar på mig att ändra mitt beslut så blir jag bara mer övertygad om att definitivt inte ändra det. (Om någon kommenterar att jag här beter mig om en typisk oxe så hoppas jag verkligen att det finns ett helvete där du kommer tillbringa resten av ditt efterliv)


Jag hoppas att hans excellens är nöjd nu.
add comment add comment ( 1025 views )   |  [ 0 trackbacks ]   |  permalink   |   ( 3 / 125 )


<<First <Back | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | Next> Last>>